Igår var det tävlingar i Perstorp, LC och LC+. Att sammanfatta dagen känslomässigt blir inte lätt, men resultatmässigt så blev det en andraplats i första klassen och utesluten för första gången i andra. Jag ska försöka sätta ord på dagen.

Thea och Connie var anmäld till dagens två sista klasser och vi skulle ha kräftskiva i stallet klockan sex. När jag anmälde dem tänkte jag inte ens tanken att det skulle bli svårt att hinna hem till dess. Kräftor har fiskats i veckan och vi har skött dem för att till sist koka dem. Förväntan var hög inför kräftskivan. Nästan alla i stallet skulle vara med och ha sina familjer med sig. 

När vi började räkna på när vi behövde köra, insåg jag att det nog var precis vi skulle hinna tillbaka. Inte så mycket att orda om. Vi åkte och kom till Perstorp som planerat och var på tok för tidiga. Två minuter per ekipage gällde inte idag! Ingen fara, vi fikade, Connie stod som vanligt lugnt och åt hö. När Theas klass började hade vi gott om tid att kolla alla B-ponnyekipage. När dagens yngsta, eller åtminstone minsta, ryttare red omhoppningen var olyckan framme. Vi satt på första parkett och såg hur illa hon föll. Hon kom för nära sista hindrets bomstöd med fast infångare och tog det med sig, gled av på sidan och landade med ansikte rakt ner i gruset. Hon rörde sig inte. Ambulans tillkallades och tävlingsområdet tömdes. Otäck väntan. Efter en timme åkte hon iväg. Enligt funktionärer ”bara” hjärnskakning, näsblood och bruten arm. 

Efter ytterligare väntan togs tävlingarna upp och vi bänkade oss för att se några C-ponnies innan det var dax att lasta ur. Då kommer nästa olycka. Jag ser i ögonvrån hur ponnyn i landningen inte har frambenen med sig, måste fastnat i bommen. Ryttaren far med huvudet rakt ner i gruset och ponnyn voltar. Båda reser sig omtumlade upp men flickan mår inte bra. Hur det sedan gick för ponnyn fick vi aldrig reda på. 

Omtumlade går vi till släpet och gör iordning Connie. Pratar inte så mycket. Vi blev nog alla påtagligt påminda om hur sårbara våra barn är där uppe på hästryggen. Tävlingarna är nu kraftigt försenade och Vi konstaterar att vi inte hinner hem till festen och diskuterar om vi ska stryka sista klassen eller ej. Kommer fram till att först se hur det går och ska bestämma då. 

Framridningen går riktigt bra. Connie är fräsch otrots lång väntan i släpet och Thea rider noga och koncentrerat, om än mycket högertygel. Framhoppningen går också fint, lite dåligt stöd emellanåt och några tighta språng men det känns bra för oss båda. De gör en superfin runda, omhoppningen passade dem, långa distanser där de kan öka på! Lägger sig först men blir tyvärr nerpetad till andraplatsen av sista ryttaren. 

Glada flickor kommer ut från prisutdelningen och Thea konstaterar att hon vill åka hem nu, klockan är redan mycket och vi hade inte varit hemma förrän strax innan åtta om vi kört då. Då backar jag och tycker gott vi kan stanna sista klassen då det är få starter, med motiveringen att vi blir sena oavsett och jag vill inte kasta anmälningsavgiften i sjön. Thea förstår och vi lastar Connie för att gå banan och kollar sedan några få ekipage innan vi ska lasta ur igen. Thea ser sliten ut. Jag tvingar i henne lite Cola och frågar om hon orkar. Jodå, det gör hon. 

Även denna framridningen går bra, ovanligt bra, galoppen sitter superfint och allt känns bra. På framhoppningen kommer Connie nära på de flesta språng och Thea blir frustrerad över detta, men jag lugnar henne och säger åt henne att hålla bra galopp bara så går det fint. 

Deras tur, de går ut som dagens näst sista ekipage. Fem första hindren går superbra, bra tempo, bra stöd och bra taxering. Så, på hinder sex tvärnitar Connie. Vet inte varför. Jag har kollat filmen om och om igen och hittar ingen förklaring. Hon kommer inte fel och inget runtomkring stör. Kanske slappnade Thea av? 

Thea håller sig lugn, rider på igen och sedan mot nummer sju, som står helt intill läktaren. Något händer där och Connie far åt sidan så de får lägga en volt. Nu är hon frustrerad. Connie får ett spörapp på bogen och sporrarna i magen. Hoppar hinder sju och rider mot åttan med kort, vinklad distans. De tappar varandra där på stoppet på sjuan och hittar inte tillbaka, Connie står emot hela vägen och hoppar inte sista. Thea blir arg. Vänder tvärt om Connie, sparkar henne med sporrarna och smäller med spöt på bogen. Två gånger. Tillsägelse av domaren. 

Ut från banan rider en helt förkrossad Thea. Oj vad hon skäms! Att få tillsägelse av domaren är mer än hon klarar av. Hon vill aldrig visa sig här igen, eller för de (få) ryttarna och deras supportrar som såg och hörde. Jag har aldrig sett henne så förtvivlad. Att hon blev utesluten på grund av tre stopp är just nu betydelselöst. 

Klockan är åtta, vi lastar och kör hem. Längsta tävlingsdagen hittills. När Thea lugnat sig lite, ber jag henne titta på filmen. Det gör hon. Vi raderar den senare. Thea tog ett enormt steg idag, fick en insikt hon inte haft tidigare, men så ont det gjorde. 

Vi kom till kräftskivan tre timmar försent, trötta, svettiga och dammiga, men sällskapet var underbara och kräftorna goda!

I mitt huvud cirkulerar hela tiden frågan om varför vi inte körde hem. Varför var det så viktigt för MIG att hon red sista? Det kan inte handlat om 200kr? Jag har slängt bort 200kr på konstigare saker. Är det så att jag var revanschsugen? Det får inte vara så!! Det här är Theas resa, inte min! Vad håller jag på med? Varför lyssnar jag inte på min dotter? Känner av hur hon mår och klarar av? Oh, om jag ändå kunde vrida tillbaka klockan och få detta ogjort. Lärdom i all ära, men jag slipper den helst, både för mig och Thea. 

Robert de Rover har en dotter, Lisa, som rider samma klasser som Thea och jag hörde honom säga till en bekant innan sista klassen, att ja, det gick inte så bra på framridningen, men jag kan inte ändra på något nu, hon måste själv få lära sig. Det är nog så, men jävlar vad ont det gör för oss båda. 

Thea och Connie har tävlat i Perstorp tre tävlingar, placering varje tävling men oxå tunga lärdomar och jobbiga minnen. 

Film kommer på första klassen, men ännu inte uppladdad.