Ingen rolig dag idag. 

Thea och jag styrde i gott mod mot Perstorp som planerat. Vi körde tidigt, för Connie blev orolig när de andra gick ut, så vi lastade 20minuter tidigare än tänkt och åkte. 

När vi kom fram säger Thea glatt ”Kolla mamma vilken fiin rosett den ponnyn vunnit!”

Vunnit! Tävlingarna har ju inte börjat!! Jag såg mig omkring och såg att framridningen var full av stora ponnies. Snabbt fattade jag att vi missat vilken tid första (dvs Theas) klass började. Vi var alltså en timme sena! Jag skickade ner Thea att lära sig banan på banskissen och lastade ut Connie och fick henne klar på nolltid. Ner till Thea, som stod helt förvirrad och inte kunde lära sig omhoppningen. Behövs inte konstaterade jag snabbt. Omhoppning efter klassens slut, lär dig grundomgången.  På med tävlingsutstyrseln som jag burit med.

Upp på hästen. Rid fram. Jag kollar om det går att senarelägga starten. Gick inte. Upp till Thea igen, som redan hade blivit inkallad på framhoppningen. Thea såg förtvivlad ut. Connie något ogillande. Hoppa fram. Connie var inte på hugget. Om det berodde på tre dagar i rad eller dålig framförhållning vet jag inte. 

Ner till banan. Gå igenom den igen. Thea kan den inte. Paniken smyger sig på.  Hann inte gå den alls! Vi träffade en ung kille som nyss ridit, han såg att Thea behövde hjälp så han gick igenom banan med henne. Så gullig var han, talade om vilka hinder många hästar stannat på och varför. Visa henne detta osv. Tusen tack till honom, han fick både mig och Thea att hämta andan. 

In på banan. Jag var så nervös att jag trodde jag skulle kräkas. Vilken situation jag satt dem i! Vad är jag för en mamma!?! Kanske skulle åkt hem istället! Startsignal. Bra galopp. Hinder ett och två. Slog i bom på tvåan. Thea vände sig om och tappade koncentrationen. Kort distans till nästa. Stopp på trean. Hindret killen sagt att det blänker i när solen skiner. Solen sken. Thea lyckades inte samla ihop sig själv, än mindre Connie. Stopp igen. 

Tredje gången gillt. Nu gick det strålande! Sista sprången var såå fina allihop och de var så samspelta. Slut och Thea omfamnar Connie. Glad. Då säger speakern ” Jag tolkar att du väljer att avbryta ritten på egen begäran” Thea hade missat de två sista hindren. Thea visar ja på den och rider ut. HELT förkrossad. Och det är MITT fel. Hon hade ju inte ens gått banan. Hon trodde det var sju hinder, inte nio. Hon är inte van att läsa banskissen själv, jag är ju alltid med. 

Hur det kunde bli så här är för mig en gåta. Jag tittade på ryttarmeddelandet igår kväll och vi planerade avresa utifrån det. Jag måste rört ihop klassens starttid med när jag beräknade Theas start. Kommer då ALDRIG hända igen. Vi lämnade Perstorp ledsna båda två. 

Nu, när vi båda fått distans, så inser Thea ändå att det varit en bra och lärorik cup. Hon har lärt sig massor, både om tävling, sin häst och sig själv. Jag har oxå lärt mig något, och jag tänker inte låta detta ske igen. Frågan jag ställer mig, förutom ” Hur kunde detta ske?”, är om Thea var mogen för detta. Men jag tror nog ändå att jag gjort om det. Hon vill så gärna, och är så fast besluten att ta sig framåt. Hennes första kommentar emellan tårarna efter ritten var, att om Connie stannar för henne i LC+, hur ska hon då kunna hoppa LB? LB? Jag har inte ens planterat den tanken i min skalle, men det har uppenbarligen hon. 

Älskade tös! Jag vill såklart göra allt för att hjälpa henne nå sina mål, jag är självklart sååå glad att Thea valt denna sport och att hon älskar den, jag kan inte önska mig något bättre, men vissa törnar måste själv få ta på vägen dit. Dagens lärdom var dock lite onödig. 

Vi åkte ut till stallet en runda ikväll. Bigge är såld och åker på tisdag. Vi passar på att köpa lite av hans utrustning, Erika ska köpa storhäst. Skulle prova några fina täcken. Jag ställde mig och betraktade dem båda tillsammans och ser hur mycket hon älskar sin ponny, det ser ut att vara ömsesidigt. De småpratar och kelar. Jag tar ett djupt andetag och konstaterar att de har framtiden för sig, dessa två.