Idag åkte vi till Perstorp med glatt humör. De var anmälda till en LC, andra cup-klassen.  Jag höll låg profil under framridningen och hjälpte till lite vid framhoppningen. Connie stod emot lite och Thea fick kämpa för att få fram henne ordentligt. Inget som bekymrade Thea dock, med filosofin att hon brukar tända till inne på banan. 

Ett stopp på näst-sista hindret. Förtvivlad Thea. Varför?!?! 

Efter att hon lugnat sig så bestämde vi (jag?) att hon skulle försöka igen i klassen efter, en LC+, så hon inte behövde åka hem så bedrövad. Jag skulle få hjälpa henne att få fram Connie ordentligt. Tröstade. Stöttade. Förstod. Efteranmälde. 

Så var det dax. Jag hade behållt lugnet hela framridningen. Startade först. Hade gått fram ordentligt på framhoppningen men såg inte direkt glad ut. Väl på banan såg det bättre ut och Thea verkade fast besluten att fixa detta. Stopp på fyran, total tvärnit. Thea slog huvudet i halsen då Connie slog upp huvudet för att inte få bommarna i huvudet. Med tårarna rinnandes avslutade hon ritten. 

Hon hade kommit stort in enligt Thea (jag stod rakt bakom och kunde inte bedöma detta) och troligtvis tänkt trampa om, som hon så snällt gör när hon kommer in fel, men insett sent att det inte skulle gå. Tvärnit istället. 

Såå ledsen Thea var. Vi kollade på Sara, som knep andraplatsen, och åkte hem. Helt utmattad somnade Thea. Jag hade innan försökt trösta men nådde inte fram. Enda kommentaren var att hon måste lära sig lägga ponnyn rätt på hinder. Jösses! Hon rider sin första tävlingssäsong, startade sin livs första LC 12 april, för knappt en och en halv månad sedan, och hon har redan förväntningarna att placera sig. I varje start. DET har hon då inte ärvt av mig. Eller? Hur får jag henne att minska kraven på sig? Eller det är ok? Har jag låtit henne gå för fort fram? 

Tusen tankar. Faktiskt lättare att hantera hennes heta humör än det här. Känner mig hjälplös. Älskade tös! Hjärtat på mig värker av att se denna förtvivlan och hopplöshet i blicken. 

Jaja, vi åker till Perstorp imorgon igen, för att rida sista cup-klassen som det var planerat, och så håller jag alla tummar och hoppas att hon får en felfri runda. Inser redan hur nervös jag kommer att vara. Att vara ponnymamma är svårare än jag föreställt mig.