Tidigt i morse körde vi till Dagstorp. På programmet stod en LC. My följde med. Trots tidig morgon var alla på bra humör och efter gårdagens strapatser kändes det som en fröjd att åka med Connie! 

Tjejerna gick banan utan mig, som, för att vara en LC var hyfsat svår med mycket svängar och trångt. De  fnissandes och skrattandes mest hela tiden, så härligt att se dem tillsammans. Mellan skratten hörde jag dem dock diskutera svårigheter och vägval. My, som rider dressyr nu, har hoppat mycket tidigare, så hon har rutin här oxå. 

Stämningen var på topp medan vi fixade Connie och först på framridningen kom Theas frustration. Fick inte fram henne tyckte hon. Som så många gånger förr i samma sits. Då hoppade My fram med tips och tankar och Thea var så fokuserad! Jag höll mig bakom. Bad My följa med in på framhoppningen oxå. Jag ställde mig på läktaren och iakttog. My gav sig inte, hon skulle få Connie mer allert och uppmärksam, och övningar som jag föreslagit många gånger satt nu Thea och jobbade för fullt med. Skritt – galopp några steg. Skritt igen osv. Lågmält men bestämt lyfte hon Thea. 

Thea red in på banan och gjorde en av sina bästa rundor! Connie var med på tåget och följde henne. Så kul. För första gången på tävling kunde man se hur Thea faktiskt drev framåt OCH höll i innan avsprång för att få energiska men kortare språng. Ändå sa hon efteråt, att hon tittat på filmen och tyckte hon kunde haft bättre galopp! Insikt. 

De var verkligen värda sin tredjeplats idag. 

Connie fick välförtjänt beta innan hemfärd medan flickorna fikade och kollade småponniesarna i nästa klass. Sedan hem. Gick en runda med Chili för att se att hon var ok. Vänster fram var lite svullet i morse men bättre nu. Vila gäller för henne ett antal dagar framöver. Thea stannade i stallet med My, de skulle sova över hos My. De har ju påsklov nu. Jag åkte hem, helt slut efter en händelserik helg. Promenad med Musse, Penny och Micke, sedan landade jag  i soffan resten av eftermiddagen. 

Nu laddar Thea för stilhoppning i Helsingborg på torsdag, sedan är det några veckor utan hopptävlingar. 

Dagens film

  
Nu ska ni få höra om vår resa till Gånarp med Chili idag. Egentligen är ju detta Connies blogg, men jag bara känner att jag måste få skriva av mig! Så, här kommer berättelsen om Chilis första resa till att bli tävlingsponny.

Gånarp hade P&J idag och jag kände att det var dax att ta ut henne på sitt första äventyr. Lastträningen har gått bra och hon har funkat fint i ridningen. Gånarp ligger bara 10 minuters bilresa ifrån stallet, så en bra start. Dock började jag tvivla på mitt beslut igår, då jag tidigare i veckan bestämde mig för att nu, nu var hennes sötebrödsdagar slut och allvaret skulle ta vid. Jag ställde högre krav i ridningen, dvs högre nacke och påskjut bakifrån. Skitjobbigt sa Chili och försökte komma undan genom att ställa sig på bakbenen om och om igen. Ett steg bakåt alltså. Men jag andades djupt, tog nya tag och hepp, igår gick hon så fint på slutet! Jag var dock orolig för att hon skulle resa sig för Thea idag och de fick INTE ske. Vi pratade om det och bestämde att jag skulle vara ridklädd och ta över om så blev fallet. 

Vi hade en plan. En bra tyckte jag. Vi skulle lasta tidigt så vi inte blev stressade om vi fick bakslag. Utrustningen var komplett med extra grimma och grimskaft,  kniv, inget hönät att fastna i och rejäl skruvmejsel (som jag senare insåg låg lite väl svåråtkomlig) till att lösa ut bommen. Bara takluckan öppen så hon inte såg några vägar ut. Bom fram högt och lågt bak. Hennes vanliga benskydd och utan täcke så det skulle vara ”som vanligt”. Vi skulle komma fram tidigt så jag hann skritta henne länge så hon fick vänja sig vid miljön. Bara hoppa lågt för att få in rutinen. 

Det började så bra. Hon gick rakt in i släpet och stod stilla hela vägen. Vi var i så god tid att vi var först! Såg så härligt ut där bil och släp stod på deras enorma parkering helt ensamt i dimman. Något uppjagad när vi kom fram var hon, men ändå sansad i släpet. Hon stod stilla när Thea gick banan och var vaken men uppmärksam när jag ledde runt henne och vi sadlade. 

Thea hann upp och in på framridningen. Sen. Hon ställde sig lätt. En gång. Två gånger. Tredje högt. Nej sa mamma. Hoppa av. Jag tar över. Thea bad och bönade. ”Snälla mamma, jag vill inte ge upp!” Ok. Jag leder. Chili sansade sig och de kunde börja trava. Strikta förmaningar att inte hålla i henne. Bara vara stilla och tänka framåt. Nere på framhoppningen gick det mycket bättre. Hon ställde sig en gång bara. Dock började hon sparka bakut så fort Thea satt till i sadel. Fick bli trepunktssits. Bättre. När hon började hoppa släppte det och det gick fint. Dock fortfarande lätt hand och rumpa för Theas del. Thea var lugn. Så himla duktig! Jag tänkte flera gånger, att sååå glad jag är för att vi köpte Connie och inte en unghäst för dryga ett och ett halvt år sedan. Det är ju faktiskt bara ett år sedan hon var här i Gånarp och hoppade 90cm för första gången. Då med vita ridbyxor och välputsad utrustning. Idag med otvättat schabrak och solkiga, blå ridbyxor. Kändes inst som tävling med P&J längre. Inte hade det funkat med Chili, eller någon annan unghäst då. Så duktig hon blivit. Jag sträckte på mig och var så stolt! Klart finaste ekipaget oxå för den delen. Trots otvättad utrustning. Ja, utom sadeln då. Den hade hon putsat, men inte pga tävling utan för att den är ny…

Dax för start. Thea var fortsatt lugn och gjorde det jättebra. En vinglig Chili men ändå hyfsat fokus. Första starten fyra fel pga missuppfattning om väg och ett steg bak. Andra starten fyra fel för bom ner. Vi lastade och det gick kanon. Hon gick återigen rakt in. Hon stod så lugnt att vi bestämde oss för att kolla Elin innan vi körde hem. Det skulle vi inte gjort…

Vi hann köpa en fika (ingen kö) och in i ridhuset. Då var Elin redan inne på banan. Då hör jag någon säga ”svart Ford…”. Mer hörde jag inte. Jag tror ALDRIG jag sprungit så fort. Jag tänkte inte, jag bara sprang. Väl framme så står en osäker mamma vid sidan om släpet och säger att ponnyn varit över bommen men verkat tagit sig tillbaka. Jag öppnade. Där stod en uppjagad Chili på rätt sida bommen, men trasigt grimskaft och spräckt plast i sadelkammarens tak. Hon har alltså ryckt av grimskaftet, hoppat över bommen med frambenen och ställt hovarna på sadelkammartaket! Jag lugnade henne, tog nytt grimskaft och band återigen kort.  

Vi hann inte in i bilen. Hon var uppe på sadelkammaren igen. Jag kunde inte öppna, i risk för att hon skulle ta sig ut där. Anette, Elins mamma, som kommit till undsättning direkt efter mig, kom med mejsel för att lösa ut bommen. Vi hann inte det heller. Hon tog sig tillbaka själv, men denna gången gick hon omkull och blev liggandes fastklämd med sidan emot baklemmen och frambenen över mellanväggen. Huvudet i en obehaglig ställning däremellan. Bakbenen under plasten på mellanväggen (Gud vad jag är glad att det inte var en hård mellanvägg!). Vi skulle bli tvungna att öppna bak så hon kunde ”välta” ut. Jag hann få upp övre delen bak sen lyckades hon komma på fötter. Med huvudet åt fel håll. Både Anette och jag hann låsa upp baklemmens spärrar men inte få ner lemmen innan hon HOPPADE ut. Fatta detta. Att se sin ponny trycka sig ut ur övre öppningen i släpet, delvis få lemmen med sig (öppnade sig ca en meter max) och landa utanför. Oskadd. Jag kastade mig fram och fick tag på henne. Chili stod stilla, lätt chockad.  Thea stod tyst och likblek. Anette vill jag minnas mest upprepade ”Hur kan du vara så lugn?!”

Nu var grimskaften slut men Annabelle kom springandes med sitt extra och jag gick lite med henne. Träns på och lastade igen. Hon gick in så gott som direkt. (Det kan man ju fråga sig varför?!). Snabbt som satan in i bilen och körde. Efter en bit kände jag att hon försökte igen. Jag körde vingligt och gasade ömsom bromsade för att få henne fokuserad på att hålla balansen. Funkade, för vi kom hem utan fler missöden och det gick lugnt och sansat att lasta ur. 

Chili undkom denna dramatik med bara flertalet skrapsår och säkerligen muskelvärk imorgon. Så, sårtvätt, sårplast och ut i hagen en stund. Utan täcke i solskenet. Skönt att få rulla sig och gnugga av sig vinterpäls. 

Thea kom ur detta förhoppningsvis klokare på hur illa det kan gå. Allt vårt tjat om säkerhet har en grund. 

Jag kom ur detta med en hel ponny. Tänk, resan kunde slutat på djursjukhuset med ett tomt släp hem… 

Nästa resa är redan planerad. Vantinge om en månad. P&J. Bomutlösningen är genomgången och lossad något. Denna gången står hon på vänstra sidan där det är mindre plats framför och Connie följer med som tryggt sällskap. Framför henne sätter vi en hövagga, så hon inte ser ner. Chili binds i dubbla uppbindningar, ett på var sida och med transportuppbindning (som vi har men som låg i sadelskåpet), med lädergrimma och jag lämnar henne INTE ENS EN sekund. 

Önska mig lycka till. 

Tusen tack Anette Göthe för din snabba och rådiga hjälp, och ffa för att du tog hand om Thea när jag gick med Chili. Nu vet jag att inte så många läser detta, men säkert är det några av er som har åsikter om hur jag kunde gjort eller inte gjort. Glöm då inte det slitna, men så  gångbara uttrycket ”det är alltid lätt att vara efterklok”. Nog har jag redan om och om igen gått igenom dagen, rannsakat mig och tänkt ”om bara…”, ”om inte…” Jag är varken oförsiktig, oansvarig eller ovan vid unghästar. Men gjort är gjort och nästa gång ska jag vara ännu mer förberedd. 

Imorgon åker vi till Dagstorps med Connie. Så skönt det ska bli. 

  
Idag styrde vi, som så många gånger förr, bil och släp mot Gråmanstorp. Men denna gången mot nya äventyr med nybadad, knoppad och friserad Connie. All utrustning var extra noggrant putsad och Theas hår flätat. My, som flyttade in till oss på Turagården innan jul med sin fina C-ponny Fix Fallera, har peppat Thea till att följa med till Åsbo och rida en klass. My, som är en otroligt duktig dressyrryttare för sina knappt 14 år, har peppat, stöttat och puchat Thea och de har haft så roligt senaste veckan med förberedelser och övernattning. Jag har bara betraktat dem på avstånd och njutit av glädjen de spridit. Tommy har såklart oxå drillat dem lite extra, på vilken nivå hon ska hålla sig, vad som är viktigast och småtips. Min delaktighet är mestadels de lätt urusla knopparna, som hon skakade av sig redan i stallgången första gången! 

Det var så skönt att se Thea idag. Avslappnad och glad. Hon gav sig in i detta lite som en rookie, med målet att nå samma poäng som på kluppmästerskapet i dressyr, som gick i LB:1 oxå.  Då fick de 63% resp 66%. Idag lyckades de med 67,86%! Så glad jag blev! Bästa kritiken var allt ”samspelt ekipage”. Hon var lite lagom nervös bara, framridningen flöt på riktigt bra och de var samspelta. En riktig miss bara i själva programmet, då Connie tvärnitade för det stora livsfarliga elskåpet! Hujedamej så farligt! Lite charmigt faktiskt.  Och hon som ändå bodde i det ridhuset under lägret i somras. Ni skulle sett hennes hopp upp i luften när hon såg sig i spegeln, dock innan start. Det talade för att rida med väst (som Thea gör) även i dressyr. 

Thea var nöjd. Dock huvudvärk. Hon trodde det var den tjocka flätan som tryckte under hjälmen. Men efter en timmes väntan på evt placering (näst sista ekipage slog ner dem!) så blev huvudvärken bara värre och vi åkte hem. Vi hade tänkt stanna och titta på Mys sista klass men Thea orkade inte. Hon somnade i bilen och sov sedan där medan jag red Chili. Stackars flicka. Jag behövde sedan hjälp med Chilis lastträning och bad Thea. Ut ur bilen kliver hon helt skakig och blek som ett lakan! Tur Chili skötte sig exemplariskt idag. Hon ska ju ut och premiäråka nästa helg på Gånarps P&J! 

Hem och bädda ner henne i soffan. Nu även feber. Det blir ingen skola eller stall imorgon. 

Connie var nog den som gillade bäst att vänta på eventuell placering idag, för vi hittade en plätt med gräs. Så lycklig hon blev! Lilla P som kom för att titta på Thea tillsammans med pappa, for glatt runt tillsammans med Musse och överöste henne med pussar. Penny var för rolig i morse, när jag berättade att idag skulle Thea tävla men inte hoppa, utan rida så fint hon kan. Då brast hon ut i skratt! 

Film ifrån dagen ritt:

 http://youtu.be/sTMBGqUtOpw

Hon rider henne i en rätt så öppen form om man jämför med på träning. Men hon, och Tommy, resonerade som så, att det är bättre det och att rundan blir jämn, än att hon inte orkar och tappar kontakten. 

Jag frågade om det varit kul, och ja, absolut, hon kan tänka sig att göra det igen men inte för ofta. Det händer mer i hoppning!

  
Har fått många frågor om bloggen nu. Vet att det är länge sedan jag skrev något. Bloggen tenderade redan i höstas att bli något av en tävlingsblogg och visst har Thea och Connie varit ute och tävlat, två gånger sedan jag skrev sist. Men lite som Mats säger, ”När det går bra hör eleverna av sig, men går det dåligt är telefonen tyst”. Ni vet, som FB, man berättar för alla om sitt underbara liv. För visst är allas liv så bra som på FB? 

De var i Båstad och red en LC igår med en rivning i omhoppningen. Det gick fort och Thea släppte av Connie på tok för tidigt på näst sista hindret, en oxer, så den bommen föll. För två veckor sedan var de i Kullabygden och red oxå en LC. Fyra fel där oxå, dock ett stopp. På första. Ryttarmiss med för snäv sväng genom startflaggorna och taskig galopp som hon för sent försökte öka på. Connie stod emot sporrarna och stoppet var ett faktum. Helt ok rundor i övrigt. Inte bra, men ok. Thea hade ett mål med gårdagens ritt -gå runt utan stopp. Hon tog sig till sitt mål. Mitt mål -Bra galopp och taggad häst på framridningen. Hon nådde inte det. 

På träning går det så himla bra. Ibland, för Tommy, lyckad hon få igång Connie riktigt, riktigt bra med fin-fina ökningar och allt. För Mats, på hoppningen så är Connie supertaggad och de får snarast jobba på förhållningar än framåtbjudning. 

Men Thea har svårt att hitta den rätta galoppen på tävling. Hon vet vart hon ska, men kommer inte dit. Jag kan bara hjälplöst stå och se på. Kan inte hjälpa henne. Hon tar inte emot. Hon har tappat glädjen för tävling känns det som. Hon är bara supernervös och retlig. Med mig som mamma. Inte lätt. Hon vet, att väl i bilen eller hemma kommer min dom. ”Vad gick fel?” ,Varför gjorde du inte så?” ”Du vet ju…” Jag kan inte låta bli, det liksom bara rinner ut. Det är inte bra, jag vet det. Bäst hade varit om jag inte var med. Men det är ju klart en nackdel med ridsport. Hon behöver mig. Vem ska annars ta henne till och från tävlingen? Någon hästvan vill hon ha med sig så pappa går bort direkt. Svårt. 

Vi kan inte fortsätta så här. Thea är ledsen. Hon vill så gärna men jag känner att jag bara förvärrar allt, trots att det är det sista jag vill. Hade jag kunnat abdikera som mor skulle jag nog göra det känns det som. Jag ställer outtalade krav på mina barn. Kräver på något vis resultat och förbättring. Är kritisk. Ser mig själv stå med armarna i kors på träning och tänka att rid nu ordentligt. Detta kostar pengar. Visa resultat. Blod, svett och tårar känns mera primärt än att ha roligt. Va gärna lycklig, men bli ingen looser. 

Fan. 

På bilden är hon i alla fall lycklig. Båda två. De fick följa med Olivia och Nalle till stranden på sportlovet. Jag jobbade… När hon ringde mig efteråt sa hon, med mjuk röst, att hon hade galopperat i vattnet. Lycka. Flickdröm. 

Livets berg-och dalbana. Just nu är jag och min mage i en dal. Undrar om texten ”what doesen’t kill you makes you stronger”  verkligen stämmer?

Ja, nu är det dressyr som gäller nästa tävling. Får se hur vi två reder ut det tillsammans. Var ett tag sedan nu. Misstänker att vi blir ovänner första gången redan när det är dax att knoppa. Vi har My i stallet nu, som rider ponnydressyr på ganska hög nivå och hon har nog taggat Thea lite. Kul! Tränat på programmet har hon då rakt inte gjort! Vet vart fokus ligger denna veckan iaf. Prova ut ny hoppsadel ska vi oxå göra imorgon. Jag är naiv nog att tro att jag kan hitta en sadel som passar både Chili och Connie. Vi får se hur det går…

  
Sista dagen på julledigheten idag, så jag tänkte passa på att dela lite vardagsfilmer innan just denna vardag tar över och tiden inte räcker till för dagbok. Om jag sluppit vara sjuk nästan två veckor av ledigheten hade det kanske blivit mer av detta. Supertråkigt med influensa men vad gör man? Har försökt trotsa förkylningen om och om igen men det går inte, kraften har inte funnits. Har inte kunnat rida så mycket själv som jag planerat. De gånger jag försökt har jag fått så ont i bröstkorgen av att andningen inte hänger med, så jag har fått avbryta. 

I alla fall, igår longerade jag min lilla ärta Chili på morgonen när Thea var hos kusinerna. När hon skulle rida på kvällen var jag med och supportade med övningar och lite tips. För ovanlighetens skull kom vi riktigt bra överens och det gick väldigt bra för dem. Jag vill dock inte ta åt mig äran för detta. Självklart är det ffa Thea själv som kämpar, men även Tommy och Mats såklart. Tommy har hjälpt henne lite oftare på sistone. Han kämpar med att få Thea att hålla i Connie OCH få henne att rida fram. Samtidigt. Utan ponnysparkar och spö. Mats kämpar med lydnad och lösgörande. 

Jag länkar några filmer ifrån träning på ökning i trav, några ökningar var bättre, mer samlat innan och taktfastare, men de fick jag såklart inte på film. Andra filmen är träning på sidförande. Flytta bakdelen på böjt spår. Galopp endast en fjuttig film där hon tränar fattning ur sidförande på böjt spår. 

  
 Idag inledde vi säsongen för 2016 med att åka till Trettonspelen hos HFRK. Med tråkiga minnen i bagaget sedan Åsbo och Båstad fick det bli en mjukstart med endast en LD, som turligt nog var en stilhoppning. Det blir lite roligare än en clear round. Mats, deras hopptränare kom oxå till Helsingborg för att coacha Thea, men även för att få se dem två på tävling, så han bättre kan hjälpa dem hemma framöver. Jag var osäker på om flickorna var redo för en ny säsong, och väntade med att anmäla dem in i det sista. Beslutet om att åka föll då Mats lovade att följa med. 

När Thea putsade utrustningen igår så skulle jag fixa nummerlappen och ser i equipe att de fått nummer 666! I klass med 007 som de hade på kombinationstävlingen i somras! Återstå att se om det hjälper eller stjälper… Thea förstod inte alls det roliga i det hela. 

Dagen började INTE bra. Vi skulle åka till stallet redan innan sju, så jag hann rida igenom Connie hemma innan vi körde. Detta för att jag var osäker på om hur framridningen skulle vara, med tanke på minusgrader, men även för att rida igenom henne. Mats höll INTE med Thea om att hon bör vila dagen innan tävling, han ville att vi skulle känna på henne eftersom hon varit helspänd på måndagsträningen och kastat av Thea två gånger, så lite av en kompromiss! Mats hade aldrig sett Connie bocka innan…       Just minusgraderna hade vi i stallet diskuterat dagen innan och kommit fram till att det INTE var vinterväglag (ja, eller i alla fall jag och Ann hade kommit fram till det, alla höll inte med oss), vägarna var torra. Så, inga vinterdäck sattes på släpet. Det första jag ser när jag kommer ner i köket vid halv sex är hur altanen gnistrar av ny frost! Skit! Betyder att vägarna gör detsamma.

Vi kör ändå. Iklädda dubbla underställ och trippel i strumpor. Connie hade varit pigg och fräsch på morgonen, småbusat med små pip men var otroligt samarbetsvillig. Dock hade låset till släpets koppling frusit så där höll jag på en bra stund. 

Vägarna var fina och utan poliser och vi kommer fram i god tid. Går banan och kollar Tea Jensen, som tar 4:e-placeringen i B-ponnykategorin. Det är en rutinerad klubb som håller i tävlingarna och ritterna rullar på i högt tempo. Dax att göra iordning Connie. Nu kommer Theas dåliga humör. Troligtvis nervös och det förstår jag. Som tur var kommer Mats och jag backar undan. Så skönt. Mats är så lugn och har ett otroligt tålamod. Lågmäld och gör inte något väsen, utan coachar diskret men effektivt. 

Jag gör min pappa sällskap på läktaren och det blir Theas tur. Hon får snabbt startsignal men rider ändå fram till domartornet för att hälsa. Kallt står hon där, blickstilla, tills de ser henne, hon hälsar och hälsas välkommen, och startar. Inte många sekunder till godo. Iskallt! Själv flippar jag med kameran som har en bild som får ridhuset att se ut som om det var dimmigt! Efteråt berättar Thea för mig att det nog var kondens på linsen, så var det säkert. Så, ingen film. 

Det går bra, stabilt, men Connie ligger på och Thea fastnar i tyglarna lite. Istället för att få loss henne i handen, fortsätta driva och få bättre galopp. Så ganska stora, tidiga avsprång på de flesta hinder. Slutpoäng på 24,6.

Dock möter jag en flicka i ryttargången med ett stort leende på läpparna och en ponny som håller huvudet högt och frustar av välbehag. Så skönt att se dem. 

Vi tackar Mats, som sammanfattar dagen med att Theas största fiende är hon själv. Fokus framöver ligger på att hitta rätt galopp, genom lydnad och lösgörande. 

Det är många starter kvar, Thea och Connie ligger fyra efter sin ritt, så vi tar en promenad på ridstigarna runt anläggningen i väntan på eventuell placering. Det har börjat snöa och det är så vackert. Thea pratar och skuttar glatt bredvid sin ponny, medan hon följer resultaten på equipe. Connie skrittar friskt på och jag tänker på hur tydligt glädjen smittar av sig. I min mage knyter det sig dock, då jag inser att vi snart måste ut i trafiken med sommardäcken. 

Det slutar med en 8:e placering. Första gången de kommer hem med vit rosett faktiskt. Thea är glad. 

Lastar och kör hem. Jag tror aldrig jag kört så försiktigt och koncentrerat. Emellanåt hör jag att Thea pratar med mig, men jag vet inte riktigt om vad. Vi kommer dock hem hela och utan böter. 

Med återfunnet självförtroende laddar nu Thea för Åstorp om fyra veckor. Eventuellt väntar vi till Kullabygden i slutet på februari. Hon har fortfarande mycket träning framför sig innan hon av egen kraft får alla bitarna på plats och hittar den rätta känslan. Men hon har förstått vad det handlar om och hon vet vad hon vill. 

Nu ligger hon bredvid mig i soffan och sover, trött efter dagens anspänning. Jag är ändå glad att jag lät henne åka. Detta trots att de inte riktigt nått fram till de nya målen vi satt upp tillsammans med Mats och Tommy. De gjorde inte heller sin bästa runda om jag ser tillbaka och jämför med förra säsongen. Men glädjen som de fick med sig hem idag kommer förhoppningsvis att sitta kvar länge. För det är ju därför vi håller på. Lägger timme efter timme i stallet, tidiga morgnar och förfrusna tår. Vi älskar det här. Det bästa som finns. Bilden av dem efter ritten, med Mats ståendes bredvid dem behöver ingen kamera för att förevigas. Den finns kvar inom mig. Länge.

  
God Jul önskar jag och mina flickor!

Connie vaccinerades förra veckan och har vintervila. Innan dess har Thea och Connie legat i hårdträning hos Tommy! Tufft med behövligt. Även Mats har drillat dem hårt i hoppningen. Det går så himla bra hemma. Tävlingarna har dock inte gått bra de senaste starterna. Jobbigt för Thea men oxå för mig. Skulle jag stoppat tidigare? Jag såg ju vart det bar hän. Tankarna har gått runt, runt senaste veckorna. Jag vet att jag inte kan ändra det som skett, men hur ser jag till att det blir rätt framöver? När vet jag att de är redo igen? Mats kommer att följa med dem ut nästa start, så han kan se vad som händer och stötta och supporta.

Men, vi har haft mycket roligt oxå! Även jag har hunnit rida henne -hoppat! Oj så kul och så jobbigt det var. Jag har inte hoppat bana på säkert 15år!! Tror det var det roligaste jag gjort på väldigt länge. (Fast hon nästan bockade av mig!) Hon är en fantastisk individ. Älskar henne så tårarna nästan tränger fram när jag tänker på hur tacksam jag är att vi har henne. Och som hon rör sig! Om ändå Thea kunde tänka sig att satsa på dressyr, åtminstone några starter!!

Chili har gått från klarhet till klarhet med ett undantag förra veckan, då hon tyckte det blev för jobbigt och stängde av. Så även hon har fått ta det lite lugnare. Tappade en sko uppe på det så det passade bra. Hon gick jättebra idag igen. 

Jag är så glad att jag hittat tillbaka till ridningen och kan inte fatta varför jag en gång slutade. Hästarna är det bästa på dagen och det effektivaste sättet att koppla bort jobb och bekymmer. Jag passar på att skänka en tacksamhetens tanke åt alla underbara och hjälpsamma människor vi har runt oss. Tack framförallt till Tommy och Ann som alltid finns där och ställer upp. Ger goda råd och stöttar. Älskar er ❤ utan er hade det inte fungerat för oss att ha två ponnies och ändå få livet utanför stallet att fungera. 

Nu får både Connie och Chili vila några dagar, sen blir det nya tag under mellandagarna!

God Jul alla!

Idag trotsade Sara och Christina vintervägarna och kom till Turagården för att hälsa på Connie, som Sara ägde och tävlade för fem år sedan. 

Det var så roligt att ha dem här och höra berättelser om Connie och att se Sara rida henne och även hjälpa Thea med tips och goda råd. Thea var så nöjd efteråt, om än stelfrusen om fötterna! Idag var det kallt. Och snö i massor. Jag missade helt att fota, så uppe i det var jag. Synd. 

Det såg så bra ut emellanåt att jag nästan trodde Tommy satt en bluetooth i örat på Thea och stod gömd någonstans och gav goda råd 🙂

Tusen tack för idag Christina och Sara! Ni är så välkomna fler gånger. 

Får bli en bild på Chili, som Thea hoppade efteråt. Gick jättebra. Hon bjuder fint om än lite vinglig innan. Behöver jobba med att få henne stark i galoppen. 

Klippte in några äldre bilder som jag gillar ❤ 

  
Idag styrde vi bilen mot Perstorp i hopp om att få bort alla troll som denna ort sätter i huvudet på oss. Thea var anmäld till tredje och fjärde klassen, så vi var där först 12. 99 starter i LC, detta skulle bli en lång dag -igen. Många funderingar innan om vi skulle ta Svedala imorgon istället, eller bara en klass, men landade ändå på Perstorp två klasser. 

Micke var med idag för att hjälpa Thea så att jag kunde vara lite lay-back. Efter förra helgens konflikt med Thea innan div II kände jag att jag behövde det. Då fick hon inte fram Connie och skyllde på blöt framridning. Valde att mest skritta och försöka hinna med att få fram henne inne på framhoppningen. Vi blev ovänner. Hon fick två stopp och blev sanslöst ledsen och tyckte hon förstört för laget. Hon bara satt på sin ponny och skakade av gråt. Till och med överdomaren kom och frågade hur det var fatt. Det var inte roligt och så kan vi inte ha det. Micke och jag pratade mycket om dagen hemma. Vi pratade med Thea också såklart. Om kraven på sig själv. Om varför hon gör det här. Om attityd. Vikten att äta. Humör. Ups and Downs. 

Det funkade fint med dagens upplägg. Jag kunde tala om för Micke vad som saknades, fick dra liknelser till fotbollsuppvärmning (han är gammal pojktränare) och han peppade igång dem bra. Thea ville dock ha med mig in på framhoppningen och det fick hon. Allt gick kanon. De gjorde en fin runda som slutade i en välförtjänt tredjeplats av 27 i gruppen. Thea hade varit såå nervös och så skönt att se henne efteråt. Lättad. 

Lastade och laddade om för andra klassen. Jag tycker att framridningen gick helt ok. Men, inne på framhoppningen la Connie av helt. Stannade om och om igen. Jag la ner oxern på 80cm och tog bort bakbommem, men nejdå, hon ville inte. Thea blev såklart superstressad av detta och inte fick det henne att rida bättre, stackars tös. Fick två fina språng och sedan var det dax. 

De kom till hinder fyra, där tog det tvärstopp. Connie blev nästan istadig, har inte sett det innan. De kom över på försök fyra, men då var de redan ute. Hindret, helvita bommar med sverigeflaggor på infångarna, var samma hinder de stoppade ut sig på sist i Perstorp, mindes Thea…

Ibland önskar man att man kunde prata med hästarna. Vad blev så fel? Var hon för trött? Eller bara less efter en lång dag? Har det blivit för intensivt med tävlande på sistone? Kissnödig? (Hon kissade en hel flod så fort hon kom in i släpet.) Var det kanske Thea som var för trött? Tips ifrån tidigare ägare och ryttare mottages tacksamt. Hur var hon i yngre dagar? Funkade det med två klasser då? Kissade hon under en lång tävlingsdag? Hur lockar man fram hennes glöd när hon börjar bli trött? 

Jaja, får släppa det nu. Nu är det några veckor tills vi ger oss ut igen. Då blir det en klass bara i Båstad. Sen är det bara en tävling kvar detta året. Julahoppningarna innan lucia på hemmaplan i Gråmanstorp. Sedan välförtjänt vila ❤ 

Nu kan jag inte låta bli att berätta om vårt nyförvärv -Sweet Chili flyttade in hos oss i onsdags. Jag har länge letat ännu en ponny. En maxad D, unghäst eller oerfaren som jag kan utbilda och framöver tänkt att Thea kan ut och tävla med parallellt med Connie. Har inte hittat mycket av intresse, de flesta föll bort av en eller flera orsaker. Storlek, kapacitet, pris, ridbarhet osv. 

Så, en dag för några veckor sedan lägger min bästa vän ifrån tidiga tonåren ut på FB att hon tänker sälja sin högt älskade Chili. Hon tävlade Chilis mamma i hoppning under många år, och tog ett föl efter henne när tävlandet var till ända -Chili. Tanken var att Chili skulle bli storhäst, hon betäckte Lassie (fullblod-New Forest) med halvblodet Dirco Hästak. Men Chili blev ponny, mäter nu, snart sju år gammal, 148 cm. Med Två söner som endast ser åt hockey och cross så känner hon oxå att hon inte hinner med henne. Hon hade henne uppe hos sina föräldrar och fick köra ett antal mil oxå. 

Så, nu är Chili vår! Hon mättes och besiktigades i onsdags och flyttade sedan hem till Turagården. Ett riktigt Wild-Card! Jag har inte ens sett henne hoppa annat än 50-60cm! Men jag älskade hennes mor, en underbar ponny med hjärtat på rätt ställe, som ställde upp i vått och torrt. Och hon kunde hoppa. 

Vi har hunnit bekanta oss lite med varandra. Red lite lätt i ridhuset i torsdags när de andra tränade,  emellan alla hinder och hon var helt oberörd, trots att hon inte är van vid det, har knappt ridits på bana ens. Longerlina igår och det funkade oxå bra. Imorgon ger vi oss ut i skogen med Marita och Kosmita. 

  
Idag styrde vi Forden och nytvättat släp mot Åstorp. Sovmorgon idag för de var bara anmälda till en klass och vi behövde inte vara i Åstorp förrän innan 12. Skönt.  Det känns bra med bara en klass för både mig och Thea, även Connie verkar funka bra med det konceptet. Är det sen inte längre än till Åstorp är det smidigt. Klassen innan var LD och det vill hon inte rida längre och klassen efter var LB. Det har hon ännu bara hoppat som pay and jump och på klubbmästerskapet och då var det utomhus. Thea håller sig till LC iaf tills div II är över. Sista omgången i Trolleholm nästa helg. 

Jag är lite stolt över mig själv idag. Under framridningen la jag mig inte i alls! Kom på mig själv när det var dax för dem att gå in på framhoppningen och bestämde mig för att hålla linjen. Sa bara ”bra” en gång, och frågade om hon ville hoppa mer. 

Mindre stolt är jag över att jag missat att ladda videokameran, så någon film blir det inte! Upptäckte det när jag skulle börja filma. 

Thea red bra idag. Connie blev ändå rädd för något innan sista hindret i grunden, maxad oxer, och drog in rumpan och kastade sig framåt. Men Thea tog lugnt tillbaka henne, fick ett tidigt, stort språng men klarade det. Hennes analys av ritten efteråt var oxå klockren. De små misstag hon gjorde, lite dåligt tempo mellan tvåan och trean och lite för lite ytterhjälper i en snäv sväng, de kommenterade hon direkt efter ritten när jag kom fram. Mitt grattis kommenterade hon med ”-Jag är inte nöjd, har slagit ekipaget som vann tre (två?) gånger och jag glömde vägen efter hinder 10 jag tappade då tempo innan jag kom på vart vi skulle.” Jodå, den tösen är av rätt virke för att avancera inom sporten.