Igår åkte vi med Connie till Helsingborgs Djursjukhus.
Eftermiddagen började bra med ett träningspass för Johanna och tydligen (jag var inte där då) så hade träningen gått jättebra. Thea hade fått göra ökningar bl.a. som gått super!
Väl i stallet var hon oxå såg själv, men precis innan vi skulle åka slutade hon äta och hängde lite moloket med huvudet. Vi bad Ann och Marita att hålla koll på henne lite extra och körde hem, för Thea hade föräldramöte med skolan. Vi hann dock inte på mötet förrän Ann ringde och sa att hon blivit sämre. Hon skulle promenera henne och jag skulle ringa efter mötet.
Jag hann aldrig ringa. Ann ringde upp mig och var riktigt orolig. Då hade Tommy både låtit henne springa lös i paddocken och longerat henne. Ann hade promenerat och Connie hade bajsat. Det enda Connie ville var dock att lägga sig.
EXAKT samma sak hände två dagar tidigare, när jag hjälplöst nog var i Kalmar, också efter ett ridpass. Faktum är att det oxå hände en gång i februari (mars?) efter att vi kommit hem från en P&J, dock mycket lindrigare den gången. I tisdags hade det räckt att gå med henne och släppa henne själv i hagen en stund, men nu i torsdags ville det inte vända.
Thea och jag nästan kastade in Penny till Noel, som nyss kommit hem från träningen, Micke var i Stockholm, och åkte upp till stallet. Väl där var Connie så hängig, att så fort man stannade henne så började hon krafsa i gruset med framhovarna som för att lägga sig. Snabbt beslut. Skulle hon klara av att åka transport var det nu, hon kunde inte bli sämre, då var det för sent. Alternativet var att ringa en distriktsveterinär, för ”vår” veterinär svarade inte (klockan var ju över sju!). Distriktsveterinärerna har ju såklart begränsade möjligheter på fält och det fick mig att snabbt koppla på släpet och lasta stackars Connie. Hon ville inte. Tommy och jag nästan lyfte in henne -så mycket kraft man kan få fram när det behövs! Ann följde med som stöd och chaufför, jag var rejält skakad, Thea ännu mer såklart, hon har aldrig sett en häst må så dåligt, och nu till på köpet hennes egen högt älskade vän!
Connie stod oroligt, stackarn, men hon försökte inte lägga sig. När vi väl var framme och skulle gå in, så stannar hon och bajsar. Helt plötsligt verkade hon må mycket bättre, fast hon bajsat några gånger tidigare.
Ännu ett snabbt beslut var tvunget att fattas. Sätter jag min fot över tröskeln rullar tusenlapparna ifrån kontot. Gör jag det inte måste jag under en lång tid framöver oroa mig för att min häst snabbt kan bli dålig igen, denna gången utan att någon kanske ser henne. För varje gång har hon fått starkare och mer svårvejda koliksymtom. Skulle något hända då, skulle jag inte kunna leva med att veta att jag inte gjort allt för att undvika det hela.
Vi klev in. Väldigt välbemötta och omhändertagna. Jag har alltid gillat djursjukhuset, ända sedan jag gjorde min praktik där för 18(?) år sedan. Ännu mera respekt och förtroende fick jag för dem under det året jag startade upp deras lager under min tid på Kruuse.
Efter undersökningen var sand i tarmen överst på listan över möjliga orsaker. De skulle röntga henne morgonen efter. MORGONEN efter?!? Skulle vi behöva lämna henne? Jodå. Hon fick vätska och salt med sondmatning , hon bedömdes inte behöva vätska intravenöst, skönt. Vi åkte hem. De skulle ringa om hon blev sämre, annars innan lunch fredag. Jag fick trösta Thea med att hon var i goda händer, men hon tyckte det var jättejobbigt att lämna henne, särskilt då hon fick stå i stallet precis vid vårdavdelningen, då de har bäst koll på henne där. Hon var enda hästen där och Thea vet att hon vill ha sällskap. Att se sett barn må så dåligt är om möjligt ännu jobbigare än att se sin sjuka ponny.
ATT VÄNTA ÄR SKITJOBBIGT. Inte kunna göra något. Kl 12.01 dagen efter kunde jag inte hålla mig. Jag ringer. De hade haft mycket, såklart, det förstod ju jag oxå, men jag var så orolig. Connie var röntgad och mådde bra, hade bytt till stall två. Veterinären skulle ringa så fort han kunde.
20 min väntan. Jan Skidell ringer! Vilken tur, han är ju så duktig på mage-tarm!! Lättnad. Ingen sand i tarmarna. Ny misstanke om bandmask, som kan få tarmarna att fungera dåligt. Provsvar först måndag eller tisdag. Men hon kunde åka hem, hade fått paraffinolja nu.
Eftermiddagen gick mycket lättare, och halv sju kunde vi hämta ut henne.
Lycka ❤
Min oro är dock inte helt dämpad, för så länge jag inte vet vad som orsakar magsmärtorna, kan jag heller inte förebygga dem. Vi hoppas på bandmask, för det är lättbehandlat. Tydligen krävs droncit eller dubbel dos pyrantel för att bli av med bandmask på häst, det visste inte jag. För självklart har vi avmaskat hästarna. Ann och jag har grubblat oss fördärvade på vad som orsakar detta. Hon har ALLTID vatten i spann, både ute och inne. Hon sätts in i boxen innan ridning för att få möjlighet igen att dricka, och även kissa. Nu sist hade hon inte hunnit få kraftfoder. De har gått på gräs för länge för att det ska vara relevant. Hon får mycket grovfoder, även halm att tugga på så mycket hon vill. Kraftfodergivan är inte hög. Vi har inte bytt foder.
Nu får jag ge mig till tåls tills provsvaret på träcken kommit.
ponnyconnie 