Jaha, då sitter jag i soffan utanför Pennys rum medan hon ska somna och tänkte försöka sammanfatta dagen, eller snarast sista månaden. Orkar inte lägga ut på FB men tänkte att ni ändå är några som verkligen vill veta hur det ligger till. 

Efter senaste starten i Ängelholm, för dryga månaden sedan, bestämde jag mig ändå för att kolla upp Connie. För säkerhets skull. Mitt val föll på Pernilla Stenfelt, leg fysioterapeut. Varför? Jo, jag var livrädd för att boka tid till veterinär och få henne röntgad, för att hitta evt bifynd som jag skulle grubbla ihjäl mig på om de har någon betydelse eller ej. Hon har ändå hunnit bli 16 år och har garanterat radiologiska fynd säkert både här och där. Varför just Petnilla? Jo, hon är en av de absolut mest välutbildade sjukgymnaster på häst vi har i Sverige OCH hon har ett fantastiskt gott rykte både i veterinärkåren och bland de hästmänniskor jag känner. Ingen vanlig kombination. Att få en tid till Pernilla var dock inte så lätt, fyra veckor fick vi vänta. 

I väntan på tid hos Pernilla reds Connie nästan som vanligt, om än lite mer uteritter och terräng. Inga hopptävlingar dock. Thea strök sig ifrån div II-laget med stor sorg. Hon hade sett fram emot det hela året. De gick dessutom och vann! Jag red oxå henne. Tänkte, att är det någon låsning kan jag nog rida loss det. Oj, vad Connie inte ville, slog mot skänkel otaliga gånger. Ibland, både för mig och Thea, blev hon rent utav istadig och ville inte alls. Ffa sidförande för vänster skänkel. Johanna red henne oxå under en dressyrträning och även då protesterade Connie – vänster skänkel igen. Orosmolnet om att något var galet växte. Någon hälta kunde dock inte ses. 

Så var det i torsdags äntligen dax att åka till Pernilla. Efter över en timmes noggrann genomgång kunde Pernilla inte annat än råda mig att uppsöka veterinär. Connie reagerade för starkt vid viss provokation och, som det proffs hon är, vill hon inte gå vidare om inte ledhälta etc först är utesluten eller färdigbehandlad. Tid bokades i Saxtorp, där Pernilla jobbar på tisdagar. 

Tisdagen kom. Idag. Klump i magen. Vill veta. Vill inte veta. Jag hade tagit semester hela dagen. Thea var i skolan.  Jag pysslade med Connie innan vi körde, lite som om det vore sista gången. Det kändes bara konstigt. Overkligt. Jag lastade min ögonsten och körde långsamt söderut mot Saxtorp. 

Glidledsinflammation båda bak. 

Strax efter lunchtid styrde jag forden norrut igen. Klumpen i magen var kvar och nu rann tårarna. Tårar av dåligt samvete. Hur länge har hon haft ont? Varför har jag pressat henne? Jag borde kollat upp henne tidigare. Med facit i hand blir allt så mycket tydligare. 

Nu väntar tre veckor i hagen och promenader i skritt utan ryttare. Hon är nämligen lite öm i rygg och bogblad, som trolig reaktion på att hon spänt sig. Sadlarna passar, det har vi kollat igen. Återbesök och evt ny behandling i ffa vänster has. När hon är symtomfri hjälper Pernilla oss med ett träningsprogram för att sätta igång henne på bästa sätt. Förhoppningsvis runt jul. Hon må vara 16 år, men har så mycket kvar att ge Thea! Jag vägrar släppa taget om henne ännu för att låta henne gå som skogsmulle eller avelssto. Redan har tankarna börjat fara om man bör avla på henne trots detta, som, enl Anne, vet i Saxtorp, inte är så ovanligt på denna ponnytyp. Både Anne och jag kom dock fram till att alla Connies fördelar väger tyngre. Både veterinär, sjukgymnast och sköterskor i Saxtorp var nämligen rörande överens om vilken trevlig och fin ponny hon är! 

För den nördiga som vill ha närmare beskrivning av vad som är fel i leden kommer min beskrivning här. Det är i undre glidleden problemet sitter. Där finns en, om än väldigt liten, röntgenförändring i rörbenets främre del, som sticker uppåt och har skapat en inflammation. Denna ”pålagring” går inte att ta bort, då glidlederna är så tighta, att ett ingrepp gör troligtvis mer skada än nytta. Spatt tänker någon, men nej. Förändringarna vid spatt sitter iof oxå i glidlederna, men då vanligtvis längs med hela ledytorna och oftast inte bara undre glidleden. Detta är min tolkning som djurägare.

Hon är behandlad med kortison. Prognosen är hyfsad med risken stor att hon behöver behandlas någon gång till. Hur stor risken för återfall är får framtiden utvisa. 

Ska man försöka se något positivt i detta, förutom att ” det kunde vara värre”, så är det att Thea ändå kan känna att något var fel. Det är inte hon som inte kan. Någon negativ läsare tänker nog, jodå, nog är det vårt fel att det blivit såhär med Connie. Jag håller med. Men Connie flyttade in hos oss med målet att då 11-åriga Thea skulle få lära sig rida på en välutbildad, bra ponny. Hon har såklart gjort fel och gjort om, testat och misslyckats. Men oxå lyckats. För hade vi inte ridit våra älskade hästar hade hältorna varit lätträknade. Handen på hjärtat, är inte så gott som alla ”problem” vi har med våra hästar ryttarrelaterade?