Just nu sitter jag under ett skuggande träd en tidig morgon i Kroatien. Jag har hittat min favoritplats vid ett stort runt stenbord, där vi alla tio får plats när vi äter. Här sitter jag och dricker mitt morgonkaffe, själv, scrollar FB, kollar HayDay och funderar på livet. Endast jag och Joakim är vakna, resten av sällskapet sover. Så brukar morgnarna ser ut när vi är på semester med Lethinens. Vi har hyrt ett hus i Porec i norra Kroatien, bilade ner.  Flickorna, Thea och Evelina har egen ingång utifrån till sitt rum, med egen dusch och balkong mot poolen. Pojkarna har en egen lägenhet i huset, med två sovrum, litet pentry, dusch och vardagsrum, där de har riggat Playstation. Vi har hittat en fin strand som passar alla åldrar i sällskapet, hopp ifrån brygga/kaj, småvikar ibland klipporna med trappor ner i vattnet, yngel- och krabbfiske, trampbåtar och småstensstrand. Bäst av allt -skugga till alla under pinjeträden. Det är midsommarafton hemma i Sverige. Vi firar här med att gå på finare restaurang senare i dag. Vi har det bra. 

Ändå kommer en udd av oro hela tiden farandes genom mig. Den har funnits där länge nu och vill inte försvinna. Hästarna. De har välförtjänt sommarvila nu. Chili, som fått sitt liv helt förändrat sista halvåret, vilar under hela vår resa, två och en halv vecka. Jag tror hon behöver det mentalt. Connie vilar en vecka, sedan håller duktiga My igång henne lite lätt, så Thea kan komma igång direkt när vi kommer hem. My har varit med på Johannaträningarna och ridit Connie några gånger för att kolla så de funkar ihop. Första gången hon satt på henne gick Connie inte ett steg! Thea och My hade fått byta häst, så My fick ta Chili istället!! Hon är en underbar dam, väljer sina ryttare… Det är Falsterboveckan när vi kommer hem och Thea ska jobba där nere tillsammans med My, Sara och Tilda, så det blir en vecka på halvfart, men veckan efter är det ridläger för Pontus Mohlin.  

Kulmen kom helgen innan vi åkte. Hästhagens sommarcup. Thea kom totalt tvåa förra året och ville såklart försvara sin titel. Thea hade planerat att starta LC+ igen om säsongen dittills gått bra. Det ville vi tycka att den hade. Ett stopp i varje klass i Örestad dock. 

Två stopp i LC. Hon deklarerade när hon kom till bilen att nu slutar hon hoppa med Connie. 

Nästa klass ströks och vi åkte hem, förtvivlade båda två. Thea för att hon tycker att det bara går sämre och sämre, trots att hon tränar hårt och får höra att hon utvecklas enormt, ifrån både tränare och andra. Hon ser ju dock resultaten. För ett år sedan plockade hon placeringar i LC+ och red klubbmästerskapet i LB. Nu kommer de inte felfritt runt i LC utan har fått backa till LD+. Träningskompisarna hon följt sedan lilla B-ponnyn Busters tid rider stadigt LB nu. Ja, inte alla, men det är de hon jämför sig med. Någon har fallit djupare än henne, en har en skadad ponny, en annan tog tävlingsuppehåll något år och en sista har nog inte ens ambitionen att rida högre. 

Jag blev nog lika ledsen som Thea. Jag vill så gärna hjälpa henne men vet inte vad jag ska göra. Vi åkte hem på Mats, hopptränarens, inrådan. Han menade, att vill hon inte rida så åk hem, tvinga henne inte. Sent på lördagkvällen kom Thea in till mig och sa att hon ville rida söndagen. Vi efteranmälde till LD+, skulle eg ridit LC+ även då. Det gick bra, vi grät nog båda då oxå, men av lättnad mera,  men efter ritten säger min kloka flicka, att ”Mamma, jag längde in henne på varje hinder, så som Mats säger att jag inte får göra.”  Så fast det gick bra och de tog hem tredjeplatsen med absolut snabbaste tiden, rev dock sista då hon blev fast i innertygeln i språnget, så är hon kritisk till sig själv! Är det mitt fel?! Jag tror det. 

Glädjen. Måste hitta glädjen igen. 

Connie har inte ont. Det här är mentalt hos Thea. Hon stannar inte på träning och går super i dressyren nu.  De tränade för Johanna några dagar innan vi åkte och oj, så fint det går. Johanna peppar Thea nu att satsa på dressyr. Hon gillar Connie skarpt och har räknat ut att de har ett par, tre år kvar tillsammans innan det är dax för stor häst. Ni vet, juniortiden. I Johannas värld rider man för att satsa på eliten, och då behöver man gå över på storhäst då, för att kunna rida som junior och Young rider. För min del får hon gärna rida dressyr, men jag vill isåfall att det ska vara för att hon tycker det är roligast, inte för att hoppningen inte funkar. 

Chili är inte redo att axla rollen som tävlingsponny ännu. Hon behöver något halvår till. Sist på Carros P&J skötte hon sig dock fint. Hon åkte dit utan Connie och jag kunde sadla själv. Först när det blev flera på framridningen tappade hon fokus och slog några gånger mot skänkeln, men reste sig inte. Thea tyckte dock att hon var ofokuserad så, som sagt, inte redo ännu. 

Ännu en ponny? 

Jag nämnde de tankarna för Mats, hopptränaren, efter påskhoppningarna i Helsingborg, då de fick stopp i LD när Connie skulle bajsa. Då fräste Mats till svar, att skulle jag göra som så många andra, och köpa en färdig tävlingsmaskin som ungen kunde åka runt på något år utan att lära sig rida!? Jag håller med honom. Men det är MIN dotter och det gör så ont att se henne bli ledsen när det inte går bra. Är glädjen för henne att vinna LC, kanske LB, och jag har de ekonomiska förutsättningarna att bana väg för det, är det så fel? Visst vill hon bli en bättre ryttare men kommer hon att vilja elitsatsa? Jag har sett min son fara illa inom elitsatsningen och önskar så att jag kunde vrida tillbaka klockan och ändra mina råd till honom, när jag med facit i hand kan konstatera att det där blev inte bra. 

Tävlingspaus?

Tror dock inte det hjälper. För oavsett när hon ger sig på det igen så kommer hennes nerver att spela henne samma spratt. Såklart behöver hon inte tävla alls, men det vill hon. Vi har pratat mycket om det och hon VILL. 

Dressyr?

Jo, ett bra alternativ, men då av rätt anledning.

Bita ihop och gå vidare.

Jodå, säkert bästa alternativet, men är hon stark nog? 

Tankarna far fram och tillbaka och jag vet verkligen inte vad som är bäst. En sak är jag dock HELT säker på. Connie stannar hos oss. Hon är en på miljonen och jag släpper henne aldrig. Thea har henne så länge hon vill. Om inte Penny vill ta över får hon gå som avelssto eller bli pensionär med mig. 

Jag läste Ulla Håkanssons ”Ajax och jag” på vägen ner hit. Trots att det är två helt olika ekipage, Ajax och Ulla, samt Connie och Thea, på HELT olika nivå, så kunde jag inte låta bli att jämföra dem. Ajax ville inte hoppa på tävling med Ulla längre och blev en fantastisk dressyrhäst!