Har fått många frågor om bloggen nu. Vet att det är länge sedan jag skrev något. Bloggen tenderade redan i höstas att bli något av en tävlingsblogg och visst har Thea och Connie varit ute och tävlat, två gånger sedan jag skrev sist. Men lite som Mats säger, ”När det går bra hör eleverna av sig, men går det dåligt är telefonen tyst”. Ni vet, som FB, man berättar för alla om sitt underbara liv. För visst är allas liv så bra som på FB?
De var i Båstad och red en LC igår med en rivning i omhoppningen. Det gick fort och Thea släppte av Connie på tok för tidigt på näst sista hindret, en oxer, så den bommen föll. För två veckor sedan var de i Kullabygden och red oxå en LC. Fyra fel där oxå, dock ett stopp. På första. Ryttarmiss med för snäv sväng genom startflaggorna och taskig galopp som hon för sent försökte öka på. Connie stod emot sporrarna och stoppet var ett faktum. Helt ok rundor i övrigt. Inte bra, men ok. Thea hade ett mål med gårdagens ritt -gå runt utan stopp. Hon tog sig till sitt mål. Mitt mål -Bra galopp och taggad häst på framridningen. Hon nådde inte det.
På träning går det så himla bra. Ibland, för Tommy, lyckad hon få igång Connie riktigt, riktigt bra med fin-fina ökningar och allt. För Mats, på hoppningen så är Connie supertaggad och de får snarast jobba på förhållningar än framåtbjudning.
Men Thea har svårt att hitta den rätta galoppen på tävling. Hon vet vart hon ska, men kommer inte dit. Jag kan bara hjälplöst stå och se på. Kan inte hjälpa henne. Hon tar inte emot. Hon har tappat glädjen för tävling känns det som. Hon är bara supernervös och retlig. Med mig som mamma. Inte lätt. Hon vet, att väl i bilen eller hemma kommer min dom. ”Vad gick fel?” ,Varför gjorde du inte så?” ”Du vet ju…” Jag kan inte låta bli, det liksom bara rinner ut. Det är inte bra, jag vet det. Bäst hade varit om jag inte var med. Men det är ju klart en nackdel med ridsport. Hon behöver mig. Vem ska annars ta henne till och från tävlingen? Någon hästvan vill hon ha med sig så pappa går bort direkt. Svårt.
Vi kan inte fortsätta så här. Thea är ledsen. Hon vill så gärna men jag känner att jag bara förvärrar allt, trots att det är det sista jag vill. Hade jag kunnat abdikera som mor skulle jag nog göra det känns det som. Jag ställer outtalade krav på mina barn. Kräver på något vis resultat och förbättring. Är kritisk. Ser mig själv stå med armarna i kors på träning och tänka att rid nu ordentligt. Detta kostar pengar. Visa resultat. Blod, svett och tårar känns mera primärt än att ha roligt. Va gärna lycklig, men bli ingen looser.
Fan.
På bilden är hon i alla fall lycklig. Båda två. De fick följa med Olivia och Nalle till stranden på sportlovet. Jag jobbade… När hon ringde mig efteråt sa hon, med mjuk röst, att hon hade galopperat i vattnet. Lycka. Flickdröm.
Livets berg-och dalbana. Just nu är jag och min mage i en dal. Undrar om texten ”what doesen’t kill you makes you stronger” verkligen stämmer?
Ja, nu är det dressyr som gäller nästa tävling. Får se hur vi två reder ut det tillsammans. Var ett tag sedan nu. Misstänker att vi blir ovänner första gången redan när det är dax att knoppa. Vi har My i stallet nu, som rider ponnydressyr på ganska hög nivå och hon har nog taggat Thea lite. Kul! Tränat på programmet har hon då rakt inte gjort! Vet vart fokus ligger denna veckan iaf. Prova ut ny hoppsadel ska vi oxå göra imorgon. Jag är naiv nog att tro att jag kan hitta en sadel som passar både Chili och Connie. Vi får se hur det går…
ponnyconnie 
Ja om livet inte hade några dalar och toppar, så enkelt allt då skulle vara. Thea kommer att få tillbaka sin tävlingslust hon är en tävlingsmäniska det kanske gick lite lätt i börgan men hon kommer tillbaka till vinnarspåret för hon är stark och har så mycket jävlar anammar
GillaGillad av 1 person
Nejmen Ulrika… Vad tråkigt!!! Har ”letat” efter dina härliga blogginlägg varenda kväll senaste veckorna och blev nästan lite orolig att något hänt!! Skönt att allt är bra med Thea och Connie i alla fall… DU FÅR INTE KÄNNA SOM DU GÖR NU!!! HÖR DU DET!!! Se till att snäppa ur den där ”jag är världens sämsta mamma” känslan!!! Det är så lätt att hamna i ”tävlingsfällan” och glömma det roliga, vardagliga ”slitet” som ju faktiskt ger glädje och tillfredställelsen varje dag!!! Du vet ju själv!! Som förra veckan när allt stämde med Chilli!!! Det är DEN känslan man lever på länge!! En placering på tävling är såklart ett underbart kvitto på att träningarna gett resultat men det är faktiskt känslan när man lägger sig på kvällen och tänker på sin lyckliga känsla på stranden i vattnet idag som räknas när jag berättar vad jag gjort med min ponny… Lägg tävlingarna på vänt ett tag, rid, njut helt förutsättningslöst av era hästar, försök att skita i resultat på pappret och gör det till en underbar hobby igen som det var när ni började och överhuvudtaget inte tänkte tävling!!! DU ÄR INTE VÄRDELÖS!!! Tror du är lika nervös som Thea men du har så betydligt mycket mer erfarenhet än henne och vet hur du skulle ha gjort inne på banan för att reda ut situationen… Hon är bara i början av sitt tävlande och har såklart svårt att få till perfekta ritter inne på banan varje gång…För varje misslyckande eller feltänk på tävling lär hon sig hur hon inte ska göra nästa gång… Hon VET men vill absolut inte höra det från dig också… De är inte jättelätta våra små ”dunungar” i 12-13 års åldern men försök att släppa av ”villbarahjälpadigförattjagvet”, i deras små ljuvliga världar vet inte vi bäst just nu och i ytterligare några år framöver… 😉 JAG VET och alla andra runt omkring vet… Jag sitter absolut inte och tillrättavisar dig, det hoppas jag att du vet men jag har också haft 2 döttrar i tonåren…😂😂😂 och det är inte en dans på rosor varje dag och även om vi bara vill väl så uppfattas det inte alltid så… Sträck på dig Ulrika, du är en fantastisk mamma som försöker ge din dotter ett underbart liv tillsammans med det hon valt att ha som hobby – hästar- och ibland hade det varit bättre att du var okunnig inom hästeriet så att Thea fick berätta för dig hur saker och ting fungerar med dessa djur. Hade inte blivit någon kamp och tävling mellan er då på samma vis. Jag vet eftersom mina föräldrar var noviser inom hästvärlden när jag började rida som 7 åring. De har alltid funnits med, stöttat, kört, köpt hästar och tröstat men jag har liksom fått ”lära mig själv” med hjälp av mina tränare… Så var ju inte riktigt läget när Miranda började rida… 😜 Jag, ”experten” som ridit i hela mitt liv hade ganska lätt för att berätta hur hon skulle göra för att det skulle bli bra… Vet med facit i hand inte om det blev bättre för att jag sa det än om någon annat gjort det… Hoppas din ”abdikeringskänsla” släpper fort för vad du än tror så är du bäst mamma till dina barn!!! Bamsekramar till er allihop 💜💜💜💜
GillaGillad av 1 person
Oh, tack för ditt fina svar! Det känns verkligen bättre bara av att läsa det.
Håller oxå helt med dig med att det säkert i många lägen varit lättare för Thea om jag inte kunde något. Men, vänder ofta på det och försöker tänka att i de flesta fall är det nog ändå bra.
GillaGilla