Idag inledde vi säsongen för 2016 med att åka till Trettonspelen hos HFRK. Med tråkiga minnen i bagaget sedan Åsbo och Båstad fick det bli en mjukstart med endast en LD, som turligt nog var en stilhoppning. Det blir lite roligare än en clear round. Mats, deras hopptränare kom oxå till Helsingborg för att coacha Thea, men även för att få se dem två på tävling, så han bättre kan hjälpa dem hemma framöver. Jag var osäker på om flickorna var redo för en ny säsong, och väntade med att anmäla dem in i det sista. Beslutet om att åka föll då Mats lovade att följa med. 

När Thea putsade utrustningen igår så skulle jag fixa nummerlappen och ser i equipe att de fått nummer 666! I klass med 007 som de hade på kombinationstävlingen i somras! Återstå att se om det hjälper eller stjälper… Thea förstod inte alls det roliga i det hela. 

Dagen började INTE bra. Vi skulle åka till stallet redan innan sju, så jag hann rida igenom Connie hemma innan vi körde. Detta för att jag var osäker på om hur framridningen skulle vara, med tanke på minusgrader, men även för att rida igenom henne. Mats höll INTE med Thea om att hon bör vila dagen innan tävling, han ville att vi skulle känna på henne eftersom hon varit helspänd på måndagsträningen och kastat av Thea två gånger, så lite av en kompromiss! Mats hade aldrig sett Connie bocka innan…       Just minusgraderna hade vi i stallet diskuterat dagen innan och kommit fram till att det INTE var vinterväglag (ja, eller i alla fall jag och Ann hade kommit fram till det, alla höll inte med oss), vägarna var torra. Så, inga vinterdäck sattes på släpet. Det första jag ser när jag kommer ner i köket vid halv sex är hur altanen gnistrar av ny frost! Skit! Betyder att vägarna gör detsamma.

Vi kör ändå. Iklädda dubbla underställ och trippel i strumpor. Connie hade varit pigg och fräsch på morgonen, småbusat med små pip men var otroligt samarbetsvillig. Dock hade låset till släpets koppling frusit så där höll jag på en bra stund. 

Vägarna var fina och utan poliser och vi kommer fram i god tid. Går banan och kollar Tea Jensen, som tar 4:e-placeringen i B-ponnykategorin. Det är en rutinerad klubb som håller i tävlingarna och ritterna rullar på i högt tempo. Dax att göra iordning Connie. Nu kommer Theas dåliga humör. Troligtvis nervös och det förstår jag. Som tur var kommer Mats och jag backar undan. Så skönt. Mats är så lugn och har ett otroligt tålamod. Lågmäld och gör inte något väsen, utan coachar diskret men effektivt. 

Jag gör min pappa sällskap på läktaren och det blir Theas tur. Hon får snabbt startsignal men rider ändå fram till domartornet för att hälsa. Kallt står hon där, blickstilla, tills de ser henne, hon hälsar och hälsas välkommen, och startar. Inte många sekunder till godo. Iskallt! Själv flippar jag med kameran som har en bild som får ridhuset att se ut som om det var dimmigt! Efteråt berättar Thea för mig att det nog var kondens på linsen, så var det säkert. Så, ingen film. 

Det går bra, stabilt, men Connie ligger på och Thea fastnar i tyglarna lite. Istället för att få loss henne i handen, fortsätta driva och få bättre galopp. Så ganska stora, tidiga avsprång på de flesta hinder. Slutpoäng på 24,6.

Dock möter jag en flicka i ryttargången med ett stort leende på läpparna och en ponny som håller huvudet högt och frustar av välbehag. Så skönt att se dem. 

Vi tackar Mats, som sammanfattar dagen med att Theas största fiende är hon själv. Fokus framöver ligger på att hitta rätt galopp, genom lydnad och lösgörande. 

Det är många starter kvar, Thea och Connie ligger fyra efter sin ritt, så vi tar en promenad på ridstigarna runt anläggningen i väntan på eventuell placering. Det har börjat snöa och det är så vackert. Thea pratar och skuttar glatt bredvid sin ponny, medan hon följer resultaten på equipe. Connie skrittar friskt på och jag tänker på hur tydligt glädjen smittar av sig. I min mage knyter det sig dock, då jag inser att vi snart måste ut i trafiken med sommardäcken. 

Det slutar med en 8:e placering. Första gången de kommer hem med vit rosett faktiskt. Thea är glad. 

Lastar och kör hem. Jag tror aldrig jag kört så försiktigt och koncentrerat. Emellanåt hör jag att Thea pratar med mig, men jag vet inte riktigt om vad. Vi kommer dock hem hela och utan böter. 

Med återfunnet självförtroende laddar nu Thea för Åstorp om fyra veckor. Eventuellt väntar vi till Kullabygden i slutet på februari. Hon har fortfarande mycket träning framför sig innan hon av egen kraft får alla bitarna på plats och hittar den rätta känslan. Men hon har förstått vad det handlar om och hon vet vad hon vill. 

Nu ligger hon bredvid mig i soffan och sover, trött efter dagens anspänning. Jag är ändå glad att jag lät henne åka. Detta trots att de inte riktigt nått fram till de nya målen vi satt upp tillsammans med Mats och Tommy. De gjorde inte heller sin bästa runda om jag ser tillbaka och jämför med förra säsongen. Men glädjen som de fick med sig hem idag kommer förhoppningsvis att sitta kvar länge. För det är ju därför vi håller på. Lägger timme efter timme i stallet, tidiga morgnar och förfrusna tår. Vi älskar det här. Det bästa som finns. Bilden av dem efter ritten, med Mats ståendes bredvid dem behöver ingen kamera för att förevigas. Den finns kvar inom mig. Länge.